Tillbaka på banan

Efter förra helgens skräckupplevelse har vi legat lite lågt här hemma. Det har varit ganska mycket nu... morfar ligger på lasarettet pga hjärtat, min familj är med i en bilolycka och uppe på allt detta toppar vi med att jag och Alexander varit riktigt jobbigt förkylda hela veckan. Så det har blivit jobbiga nätter då lillen inte kunnat sova för allt snor och mamma har sovit halva dagarna av feber. Tur att pappan haft semester!

Men nu börjar allt äntligen lösa sig, morfar får komma hem snart med mediciner i massor, vi har börjat hämta oss från chocken, och förkylningarna verkar ha lämnat oss för den här gången. Så nu kan allt bara bli bättre! :)




Bilolycka....

Igår åkte mannen och sonen ner i diket då Daniel väjde för vilt, skar ner i dikeskanten och fortsatte neråt och rakt in i en timmerhög.... Hela högra framdelen av bilen är mosad och vem satt fram i passagerarsätet? Jo Alexander....

Tackar gud för den nya bilstolen som nu visserligen bara är att kassera men han satt stadigt som ett berg i den och hade inte en skråma. Änglavakt kallar jag det då mannen klarade sig med en lättare smäll i huvudet och små skärsår och Alex kom undan med att bli duschad av glassplitter. Skar sig inget men på akuten fick öronläkaren plocka bort en del glas ur öronen. Som tur var hade inget kommit in i hörselgångarna utan låg bara ytterst....

Jag tror inte att jag egentligen förstår vilken tur dom haft och jag klarar inte riktigt av att tänka på det heller för då kommer tårarna direkt....

Jag hade kunnat förlora hela min familj....

Pust

Jag älskar mitt lilla monster till son, men jösses vad han frestar sin mammas tålamod för tillfället. Han håller på och ställer om sin sömn om dagarna totalt tror jag och ibland blir det tre lurar per dag, ibland två, ibland vaken två timmar och sen va jättetrött för att nästa dag när man tror att han är trött hitta en andra andning och hålla sig vaken i fyra timmar. Och varannan gång är det krypa runt gnälla och gråta innan man kan komma till ro och somna. Pust säger jag bara.

Igår när mannen äntligen kom hem från kvällsmöte lämnade jag över Alex till honom efter att ha försökt natta en trött unge som kämpar emot totalt i över en timme.... Var typ färdig att sälja honom på blocket ett tag där innan jag kom till sans igen... ;)

Är det bara jag som kan tappa tålamodet så totalt? Jag blir så otroligt frustrarad, vad jag än gör kan jag ju inte hjälpa honom!! Till slut känner jag bara för att gå därifrån och låta honom ligga och när dom känslorna kommer blir jag ju ännu mer ledsen för att jag får dåligt samvete över att den känslan ens kommer fram och så blir det en ond cirkel.

Mellan dessa duster är han ju världens goaste och lättaste unge så det känns som att jag inte riktigt har rätten att tycka att det är jobbigt...

Och att skriva ut det så här känns nästan jobbigt för det känns lite tabu att säga att man kan bli fruktansvärt trött på sitt eget barn mellan varven....

Älskade lilla barn vad du ställer till det i mammas huvud ibland!!