En litn kusin

Helt plötsligt blev lillkillen stor då Alexanders faster igår fick en liten flicka. :) Har nu förklarat noga för Alex att småkusiner ska man ta hand om och vara snäll emot. Han vet ju själv hur ledsen han blir när kusin Philip får tag i hans öra och drar. :)

Vet inte om han förstår så mycket då han mest ler och skrattar åt mina allvarliga samtal här på morgonen men man kan ju alltid försöka! :)

Idag ska vi på första föräldragruppsträffen och jag hoppas Alex är snäll. Tar med vagnen då enda sättet att få honom att somna nu för tiden är att lägga honom i den och rulla fram och tillbaka. Helst ska det guppa ordentligt oxå. Hur sjutton ska man få bort det? Han kan ju inte för evigt sova i vagnen liksom?

Att vara mamma

Madeleine skrev ett bra inlägg om upplevelsen att vara mamma. Jag håller verkligen med om hur hon tänker men jag tror att jag befinner mig mitt imellan dessa två läger. Jag älskar att vara Alexanders mamma och större delen av tiden är det inte speciellt jobbigt. Han skriker typ bara när han är hungrig eller börjar bli trött. Han sover mellan 3-5 timmar i stöten oftast på nätterna och när han är vaken vill han gärna vara i famnen eller ligga på filten och upptäcka saker. Nu när vi lärt oss honom lite bättre är det sällan han har några skrikperioder som tidigare vilket vi nu inser var övertrötthet.

Allt detta vet jag men ändå blir jag så trött och frustrerad på nätterna över att behöva gå upp och mata. Jag har alltid varit otroligt beroende av min nattsömn för jag kan INTE sova på dagarna och det tar ut sin rätt nu när man har barn. JAg får inte sova när jag vill och det har tärt på mig. Trots allt brukar jag få ihop 6-7 timmar sömn om nätterna vilket är riktigt bra när man har småbarn har jag en känsla av. Men ändå så är det samma sak varje natt. jag är trött blir frustrerad och blir nästan arg över att behöva gå upp. Får så dålgt samvete över det för när morgonen kommer och Alex ler mot en så fattar jag inte hur jag kunnat varta så arg och frustrerad under natten.

Så jag tror att vilket läger man tillhör dels beror på bebisen, en kolikbebis måste ju ta otroligt på krafterna hos föräldrarna, men det hänger nog mycket på hur man är som person också. Själv har jag ju tålamod som knappt existerar och ser därför antagligen saker som jobbigare än vad det egentligen är med nätterna till skillnad mot någon som har ett bättre tålamod och mindre behov av nattsömn.

Jag jobbar på det och mellan varven känner jag mig lite som en dålig mamma som blir så frustrerad, vet ju att han inte vaknar för att jäklas med mig men tre på morgonen är det nästan så det känns för jag glömmer typ bort att tänka rationellt. Jag hoppas verkligen det blir bättre med tiden och att jag vänjer mig med vakentid på natten....

För min son är det bästa som finns i livet och trots nattproblemen så njuter jag av honom. Får bara så dåligt samvete över min egen inställning....